by Mårten Arndtzén, RadioP1

(Audio review trascribed below from the Art Critic program "Hej då konstkritik" May 27th 2014)

– Välkommen säger jag då till Kritiken. Alldeles särskilt välkommen säger jag till min bisittare, Mårten Arndtzén från radions kulturredaktion.

MA (Mårten Arndtzén) – tack för det!

– Det hör ju till att man tar med sig något Som bisittare i det här programmet, vad har du tagit med dig?

MA – Jag har tagit med mig ett "mikrokosmos".

– Ooh, ett mikrokosmos intressant att höra om det. Mer om detta i kritiken.

(musik)

– Vad det är som händer med konstkritiken. Varför recenseras allt färre utställningar? Vill vi inte veta vad Charlotte Gyllenhammar, Dan Wolgers eller kanske Tova Mozard håller på med? Diskussion följer. Hör också DV8 och deras moderna utmanande dokumentära dans i dagens "Kritiken".

(musik)

– Ja, Mårten Arndtzén, mikrokosmos var det. Vad kan det vara?

MA – Ja, det kan man hitta ett sådant på ett litet galleri på Gävlegatan i Stockholm.

– Du ska alltså sabotera hela mitt upplägg med att vi inte talar om gallerierna genom att ändå tala om ett... Det tycker jag är fint.

MA – Det är en liten grupputställning som heter Crumbling Moments på Galleri Susanne Pettersson och det är tre konstnärer och längst in i lokalerna, bakom ett litet skynke så öppnar sig en helt annan värld, kan man säga.

Det är lite som att gå in i CS Lewis klädskåp, i Narnia böckerna. Här finns det inga talande bävrar eller vita häxor utan en mycket karg och liten värld öppnar sig här. Med betoning på liten. Det är fritt svävande små öar, som små små lavalandskap där det bryter fram en växtlighet som är så liten så att jag måste ta med glasögonen faktiskt för att kunna fokusera och se ordentligt.

Och det är som en värld som befinner sig precis på gränsen till allt det där som finns men som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Små skulpturer och väldigt effektfullt belysta. Rummet omfamnas av ett ganska effektfullt mörker och som fortsätter sedan med fler klädskåp både utåt och inåt.

Det finns en tavla på en vägg som ser ut som en bit grå betong och i den här betongen så finns det en spricka och innanför den så öppnar sig ett helt grått system som fortsätter långt långt in liksom förbi den här betongbiten tjocklek. In i nån sorts annan dimension. Och där det växer såna där små saker och sedan på en väg så är det en film där man får se de här små konstiga växterna i autentiska, alltså verkliga miljöer. Men då filmade OTROLIGT nära, extremt så. Och sen så panoreras det upp och så ser man en bil som kör förbi och så inser man att man befinner sig en helt normal värld.

Och jag trodde att man då hade placerat ut de här, för dom ser ju helt konstgjorda ut dom här små växterna. Dom ser liksom inte ut som någonting som man har sett förut riktigt. Men det visar sig att det det här är riktig film. Han har inte placerat ut någonting konstgjort utan de här växterna existerar faktiskt på riktigt.

– jag var lite okoncentrerad, konstnären hette?

MA – Oscar, ööh nu ska vi se... Han heter Oscar Furbacken

– Oscar Furbacken

MA – om jag inte missminner mig. Jo just det, så heter han.

– Okej, [...]

- - -> see images from Furbacken’s reviewed exhibition ”Crumbling Moments” at S.P.G