by Jessica Kempe

Article from Dagens Nyheter 30 May 2009

Kungliga Konsthögskolans vårutställning 2009

Konstakademien, Stockholm

Visas t o m 14/6

På Kungliga Konsthögskolans vårutställning är ingen bildvärld den andra lik. Inga strömningar och diktat. I stället ett myller av egna och fascinerande vägar. Oftare lågmälda än högröstade, hellre humoristiska än sarkastiska.

När jag sökte ett tema fann jag en ton. Men skulle det finnas en ingång här vore det titeln på Lina Jaros svindlande scenografiska fotomåleri ”Beyond the walls”. Ty i avgångselevernas utställningssalar och treornas visning i ateljéerna slås väggarna ut mellan ämnen och metoder.

Ingenting tycks för stort eller för smått för att göras synligt och göras rättvisa. Oscar Furbacken förstorar upp naturens mikroorganismer till topografiska tapeter. Lavar som inte vet att de är konst, kommenterar naturvetaren. I en monitor lyssnar jag till papegojan som Annika Bergqvist-Kupiainen tränat till att upprepa mediernas könsstereotyper: ”Hon är skör”. ”Han är noggrann”.

Om Bergqvist-Kupaiainen samlar på klichéer, bryter Åsa Ersmark upp dem. Knappast har jag sett en manlig pung så lik en gräsbevuxen kulle som i hennes video- och skulpturinstallation ”Inside out”, där den i grodperspektiv häver sig mot en rosa kvällshimmel. Intill, bilden av ett kvinnobröst fotograferat som en nyss stillnad vulkan, med den strilande mjölken förvandlad till pysande rök.

I ett hus fann Christina Langert ett gammalt träskåp som passade hennes egen kropp. Likt en stående kista. Eller en andra hud. Mot väggen står nu skåpets delar med insidorna vända utåt, uppsprättade som våderna i en kappa. I ytornas spill och märken berättar skåpet sin historia.

”Kameran fungerar som en förlängning av min syn, genom den vet jag vad som finns bortom fönstret” guidar Mikael Lindahl när han i sitt bildspel ”Vi vet inte vart vi är” med stark blixt fotar rakt ut genom tunnelbanans ruta.

Men på Konsthögskolan lämnar kameran också sitt registrerande uppdrag för att måla, modellera och skulptera. När Lina Jaros fotograferar sina installationer med storformatskamera sker en finupplösning som får bilderna att likna fuktigt fotomåleri. Men det är bara en illusion. Den strand och det hav som rinner in på hennes surrealistiska vardagsrumsgolv flöt dit på riktigt – på den långgrunda stranden vid Köpingsvik på Öland där Lina Jaros byggde upp sitt sceniska rum.

Med Pär Anderssons 3-d bild ”Präst och ängel” är det annorlunda. Den ser målad ut, men är i själva verket datorskulpterad och framklickad ur en lerklump i modellerings- och animationsprogrammet Maya. Något märkligt sker. Ut ur den digitala estetiken träder en både naturalistisk, renässansk och virtuell gestalt. En katolsk präst, lika verklig som overklig, sammanbiten, undandragande och blek. Bakom hans axel står en liten vädjande flickängel med vit kropp och svart ansikte. Det är ofrånkomligt att se ängeln som sinnebild för de många barn som den katolska kyrkans präster först utsatte för sexuella övergrepp och sedan vände ryggen.

Klädda i omsydda versioner av Vägverkets orange arbetsoveraller smyckar Victor Rundgren och Christian Noah Møller Konstakademiens trappor med Buddhas heliga banyanträd. I röd och gul koppartråd. Och visst löper religionsfrågorna som en tråd genom salarna.

I foajén möter dock en långt mer obehärskad varelse än den kontemplativa munken. Tove Kjellmarks uppgörelse med sjukdomsdiagnosen hysteri är alldeles underbar. Här i form av en jätteleksaksrobot med rund mage och telefonlur till mun. När Kjellmark låter sitt ohämmade väsen hetsa upp sig glöder det under dess lurviga tassar. Videoanimationen heter ”The destruction of the Ego”. Kanske är detta ändå elevutställningens heta tema.

Jessica Kempe